Smickra din publik
En av talarens plikter, som Cicero kallade det, innebär att man ska behaga eller smickra sin publik. Vid första anblicken kan detta ge en olustig känsla. Att smickra låter synonymt med smöra, fjäska, lisma och ställa sig in eller att göra alla till lags. Och faktum. Det var precis vad Cicero hade i sinnet. För det fungerar. Om budskapet skall gå hem måste man få åhörarna "på sin sida". Att bli accepterad som talare är en förutsättning för att åhörarna ska ta till sig av budskapet. Annars är risken stor att man kommer att tala för vinden - vilket verkar hyfsat meningslöst om man nu inte ägnar sig åt demosthenask röstträning.
Den retoriska termen för detta är Delectare och den har två olika betydelser beroende på om termen tillämpas på argument eller om den tillämpas på det språkliga utförandet.
För det första så innebär termen att man behagar sina lyssnare och gör sig själv behaglig för dem. Här har talarens personlighet (karisma och utstrålning) en mycket stor betydelse. Ett råd kan vara att man tittar och ler mot sin publik. Försök se publiken i ögonen. Tala direkt till var och en. Försök använd dig av direkt tilltal.
Den andra innebörden handlar om det språkligt estetiska. Alltså att texten och talet blir ljuvt att lyssna till. I en del amerikanska handböcker får man rådet att både börja och avsluta med en trevlig anekdot samt se till att man har en i mitten också. Men den klassiska retoriken ställer mycket högre krav än så. Här tar man ofta sikte på stilen. Att talet är precist anpassat efter åhörarnas krav.
När vi då inleder ett tal kan vi, om vi är gäst, berömma publiken för den fina staden, för den vackra lokalen, den goda maten. Ja, kort sagt allt som värt beröm. Men kom ihåg. Berömmet måste vara äkta. Falskhet syns direkt och släcker snabbt din framgång om den bedöms tillgjord. Och gör inte som Kungen som befann sig på fel plats vid fel tillfälle: "Kära Örebroare" när han var i Arboga.
