Pulpet

Det är intressant att studera exempelvis Tv-debatter där motståndare ibland försöker håna eller avfärda varandras argument med taffliga övertramp men samtidigt förlorar publikens gunst.

För det första måste man inse att publiken inte vet mer än en själv. Bara det att de kommit dit för att lyssna talar emot detta argument. Och även om det skulle vara så att de vet ungefär lika mycket som du så vet de ju inte hur du ser eller betraktar ämnet.

Fundera kort hur många gånger det inträffat då du själv suttit i publiken och kommit på dig själv med att tänka "Ja visst, så är det ju. Det visste jag." Men samtidigt insett att du behövde bli påmind om ämnet eller att du fått höra en ny infallsvinkel i frågan. Föredragshållare för ofta, på sitt eget sätt, fram tankar och idéer och folk älskar att bli påminda om dem.

För det andra. Ingen i publiken har kommit till ett föredrag med förhoppning om att talaren ska misslyckas. Publiken vill att du ska lyckas och de är med dig. Många avundas också att du vågar ställa dig upp inför en publik och vågar tala. Återigen. Tänk efter! Har du själv någon gång gått för att lyssna till en framställning med inställningen att måtte föredragshållaren nu göra bort sig? Det finns människor som går på cirkus eller tjurfäktning med inställningen att centralfiguren ska misslyckas men inte till föredrag. Det finns bättre ställen att ödsla tiden på.

För det tredje. Rädslan att tappa bort sig. Detta är förmodligen värsta tänkbara-scenariot. Hotet som fått flest människor att avstå från möjligheten att tala inför publik. Man är rädd att bli förlöjligad och det är antagligen det värsta vi kan tänka oss och det vi fruktar mest.

OK!, Vad är det nu som är så hemskt med att glömma vad man ska säga härnäst? Tänk efter! Har du aldrig berättat en historia för några vänner och kommit av dig? Har du då inte frågat "var är/var jag?" Hjälpte de dig då inte genast att sätta dig på spåret igen? Jovisst har du det. Och den frågan kan du ställa till vilken publik som helst. Publiken är enormt hjälpsam och samtidigt får du en bekräftelse på att de följer med.

Det är heller ingen skam att ha ett manus med punkter och ordentligt stora bokstäver och ta en paus medan du tittar i det för att hitta tillbaka.

Fundera nu istället på vilka talare som du anser sticka ut från mängden. Talare som du upplevt att de nästan har burit iväg dig, som försatt dig om inte i trans så åtminstone i andakt. Som fått tiden att stå stilla en stund. Tyvärr måste vi medge att det inte är ofta som det händer. Men det händer!

Just nu pågår en kandidatur i USA där demokraterna håller på att utse sin kandidat till presidentposten. Hillery Clinton och Barack Obama. Just denna Obama verkar vara av den kalibern som tar med sina åhörare på en resa. Till och med kritiker och republikaner känner att de bärs iväg under talets gång. En republikan erkände helt nyligen att trots hans kritiska hållning kände han sig plötsligt som en demokrat. - "Det var en förtrollad stämning inne i hörsalen" och det var först som han kom tillbaka till hotellet som förtrollningen bröts.

Även om detta naturligtvis är ett extremexempel så kan vi alla förbättra vår talarkonst och göra oss till intressantare kunskapsspridare.

Ett sätt att förbättra sitt grepp över åhörarna är humor. Även om vi varken kan eller ens att det är eftersträvansvärt att agera som en ståuppkomiker så kan vi alla "lossa på slipsen" och släppa lös lite. Att använda humor när man kommunicerar innebär inte nödvändigtvis att man måste vara en god historieberättare (även om det underlättar). Humor handlar också om attityder, förmågan att kunna se det komiska i vardagen, att berätta om sina egna fel och brister.

En god vän till mig och tillika duktig föredragshållare berättade att han brukar förlösa sin publik med att berätta självupplevda anekdoter. En sådan är denna:

Situationen var den att han befann sig på en mindre flygplats någonstans i Sverige och kände att han behövde gå på toaletten. Det bar iväg för snabbt besök. Efter uträttat värv gick han tillbaka till hallen och sökte hålla sig nära utropsdisken för att få komma tidigt in i planet för att få välja plats. Han ville gärna sitta långt fram i planet. När så "boarding" annonserades var min vän snabbt framme och skyndade ut som "etta" genom tunneln mot planet. Till sin överraskning upplevde han hur en medpassagerare också skyndade på för att komma före. Tävlingsinriktad som min kompis är ökade han på steglängd och frekvens. "Här skulle minsann ingen få komma före." Men trots sitt småjoggande ner mot planet upplevde han hur det hela utvecklade sig till en tävling. Mannen bakom hade helt klart lagt på ett extra kol han med. Till slut kom de fram till planet och min vän kunde göra en diskret segergest framför flygvärdinnan. Det var då som mannen bakom taktfullt knackade min vän på axeln. "Du, du har ett långt toalettpapper hängande efter dig." Och mycket riktigt. I samband med sitt toalettbesök hade han lyckats med konststycket att klämma fast en tre meter lång toapappersremsa som han hade gått omkring med inne i avgångshallen och hela vägen ut till planet.

Denna historia och andra från sitt privatlivet brukar riva ner mycket applåder från publiken.

Självdistans och humor stärker ethos, ansiktet utåt. Ingen är perfekt. Därför är det skönt när andra bjuder på sina misstag och inte tar sig själva på blodigt allvar.

När Gudrun Schyman lyckades övertala väljarna att inte avsätta henne som partiledare trots upprepade alkoholproblem, råkade hon, under partikongressen, halka på podiet och förlora fotfästet. Hon var nära att ramla omkull men fann sig i situationen genom att utbrista: "Kvinnor snubblar, men de faller inte." Publikens jubel höll aldrig på att ta slut.

Så uppmaningen blir att leta efter trevliga händelser och personliga anekdoter som du kan dela med dig av. Din publik kommer att uppskatta det och du kommer själv känna hur du stärks i ditt framträdande.

Håller du ett tal där du vill skapa dramatik eller vill poängtera allvar så är ett skickligt bruk av pauser av stor betydelse. Keith Johnstone, känd dramapedagog, hävdar dessutom att det handlar om status. Vill du signalera högre status sänker du sonika hastigheten på allt det du gör och vise versa.

Nervösa och osäkra talare har ofta svårt med pauser. Men försök arbeta på dina andrum så kommer din publik att njuta än mer av dina tal och framställningar. Vill du dessutom att dina åhörare ska komma ihåg något från din framställning så blir ett lägre tempo med väl avväga pauser av ännu större vikt.

Därför nästa gång du ska säga något viktigt inför en grupp människor. Prova att lägga in en dramatisk paus antingen precis före alternativt direkt efter din nyckelmening. Lägg sedan märke till hur de kommer att reagera. Du kommer att bli förvånad över vilken effekt det kommer att ge. Och kom ihåg att våga hålla andan innan du börjar tala igen.

Det är ju inte för inte som vi har uttrycket: "Talande tystnad." Så passa på och arbeta på dina effektiva pauser och njut av dem. För din publik gör det.

Den retoriska termen för detta är Delectare och den har två olika betydelser beroende på om termen tillämpas på argument eller om den tillämpas på det språkliga utförandet.

För det första så innebär termen att man behagar sina lyssnare och gör sig själv behaglig för dem. Här har talarens personlighet (karisma och utstrålning) en mycket stor betydelse. Ett råd kan vara att man tittar och ler mot sin publik. Försök se publiken i ögonen. Tala direkt till var och en. Försök använd dig av direkt tilltal.

Den andra innebörden handlar om det språkligt estetiska. Alltså att texten och talet blir ljuvt att lyssna till. I en del amerikanska handböcker får man rådet att både börja och avsluta med en trevlig anekdot samt se till att man har en i mitten också. Men den klassiska retoriken ställer mycket högre krav än så. Här tar man ofta sikte på stilen. Att talet är precist anpassat efter åhörarnas krav.

När vi då inleder ett tal kan vi, om vi är gäst, berömma publiken för den fina staden, för den vackra lokalen, den goda maten. Ja, kort sagt allt som värt beröm. Men kom ihåg. Berömmet måste vara äkta. Falskhet syns direkt och släcker snabbt din framgång om den bedöms tillgjord. Och gör inte som Kungen som befann sig på fel plats vid fel tillfälle: "Kära Örebroare" när han var i Arboga.

Du som jag har säkert upplevt mördande tråkiga OH- eller PowerPoint -presentationer där talaren använt presentationsbilderna som stolpar för sin framställning, eller där detaljer kommit invisslande från sidan. Det finns inget effektivare sätt att tappa bort sin publik än genom en felaktig användning av hjälpmedel. Det är ju inte för inte som OH-apparaten ibland kallas för talarrespirator.

Ska hjälpmedel nödvändigtvis användas ska de användas med förstånd. Du kan välja att på din duk visa:

• Diagram som sammanfattar statistik eller siffror
• Ett foto eller en teckning som visar eller förklarar ett komplicerat skeende.
• En bild som symboliserar ett abstrakt begrepp
• Några viktiga nyckelord du vill betona

Det innebär att om vi hälsar välkommen eller påstår att vi är glada att få tala inför en grupp människor men vår mimik säger någonting helt annat kommer vi inte att bli trovärdig..

Försök därför att ha så mycket ögonkontakt med din publik som det är möjligt och bjud på ett äkta leende mot dem. Det är förvånande vilken positiv effekt  detta kommer få på din publik och tillbaka till dig själv när publiken reflekterar ditt leende mot dig.

1. Vi är först omedvetet inkompetenta, det vill säga att vi inte vet vad som gör oss till goda talare och vad vi kan göra för att förbättra oss.
2. Sedan blir vi medvetet inkompetenta. Detta är en besvärlig period. Vi vet hur vi ska göra men vi klarar inte av det ännu.
3. Det tredje stadiet gör oss medvetet kompetenta. Vi tänker på hur vi talar och agerar, men tankarna på det står i vägen för vårt engagemang i ämnet.
4. Målet är att vi ska vi omedvetet kompetenta. Utan att tänka på det har vi utvecklat en god teknik och kan ägna all kraft åt innehållet.

Med kännedom om denna utvecklingslinje kan vi alltså förstå hur talare med exempelvis rampfeber ska tänka och agera. För det första bör man sträva efter att lära sig acceptera och lära känna sin talängslan. Paradoxalt nog är det så att ju mer man accepterar ängslan, desto mindre blir det. Men det handlar inte bara om tomt accepterande utan samtidigt en gradvis uppbyggnad av kunskaper och färdigheter. Det gäller att med kunskap, färdigheter och erfarenhet väga upp det som rädslan förstör. Det går med andra ord att leva gott ja, till och med bli vän med sin nervositet.

Därför att retorik är så mycket mer än bara kunna hålla ett trevligt middagstal. Retorik är att känna av stämningar, lägga in rätt argument vid rätt tillfälle, få åhörarnas att reagera på det du säger.

I de religiösa ordenssällskapen som var framträdande under medeltiden tränades de kommande prästerna i retorik. Målet vara att kasta sin publik mellan känslolivets ytterligheter, mellan skratt och gråt och det med bara några minuters mellanrum.

En framträdande talare under medeltiden var Bernhard av Clairvaux. Det berättas om honom att han var så duktig och engagerad när han höll predikningar att: "mödrarna gömde sina söner, kvinnorna sina män, riddarna sina vapenbröder, ifall även dessa skulle känna sig manade att ansluta sig till honom i klostret".

En samtida präst berättar om ett tillfälle då Bernhard talade till en delegation från Tyskland och lyckade få dem att gråta trots att de inte förstod språket. Det ni!

Så för att lyckas med sina framsteg i talarkonsten är det nödvändigt med studier i retorikens verktygslåda. Lämplig början kan vara de retoriska förövningarna som Afthonios hade tagit fram till dåtidens studenter. Han framhöll 14 förövningar som fortfarande är giltiga för den flitige kandidaten. Progymnasmata

Antag att du representerar ett politiskt parti och ska valtala vid ett torgmöte. Din huvudtanke är att ni står för framtiden i svensk politik. Då kan du välja att tala om ditt parti som ett framtidsparti eller ett progressivt parti, eller ett parti som har svaret på morgondagens frågor. Vi ser att det är fråga om snarlika formuleringar men med olika känslor.

Svaret på detta är avhängigt hur man lagt upp sitt tal och vilket typ av människa man är. Brukar man aldrig berätta roliga historier kanske det inte heller inte låter sig göras när man håller tal. Man kommer bara att känna sig obekväm och det kommer publiken också att göra.

Det viktiga att komma ihåg är att själva inledningen är det sista man lägger handen vid i sitt förberedelsearbete. Gången är istället att man börjar med tesen eller själva anledningen till varför du överhuvudtaget ställer dig upp för att tala. Därefter kommer argumentationen och sist en uppmanande avslutning. När allt detta arbete är gjort och man känner sig nöjd med resultatet. Först då bör man fundera på sin inledning. Och många gånger blir detta då självklart eftersom man ser vad som saknas för att skapa kontakt. Men här är ändå några tips:

• Gör ett överraskande påstående
• Lova din publik att de ska höra någonting som de vill ha
• Ställ en eller flere frågor
• Berätta en anekdot
• Ge din publik en äkta komplimang
• Visa din publik en intressant sak.

Ett bra tips och som på latin kallas för inclusio är att försöka sammanfoga avslutningen med inledningen. Om du gör det kommer din publik att känna av hur du knyter ihop säcken åt dem och kommer självklart att bli imponerad av din talarförmåga.

En sådan metod kallas för Ordo naturalis eller den naturliga ordningen vilken ska förstås som att man talar i kronologisk ordning. Dåtid - nutid -framtid.

Denna metod är relativt lätt att tillämpa. Man talar helt enkelt om vad som hänt för att övergå att tala om hur sakernas tillstånd är i detta nu och till sist om hur man tänker sig framtiden.

Tänk till exempel på Best Men-talet i samband med ett bröllop. Du berättar kort om din väns bakgrund, hur fantastiskt duktigt han var att spela tennis. Att han nu tyvärr har tappat i tempo då han har haft svårt med koncentration. I framtiden kan hans nya fru dock räkna honom som en fantastisk plättvändare med tanke på den all den tidigare fina träning du gett honom. Eller nått sånt.

Exercitatio artem paravit - övning ger färdighet, sa Tacitus och det fina i kråksången är att du snabbt själv kan se dina framsteg. Precis som när du lär dig spela piano.

Cicero formulerade tre krav på en talare. Han namngav dem till officia oratóris, talarens plikter.

Första kravet kallade han docere. Med det menade Cicero att en talare måste undervisa eller lära sina åhörare någonting. De måste få ut nått av talet.

Andra kravet kallade han för movere. Här tänkte sig Cicero att en talare måste påverka sina åhörare. Publiken måste bli berörd för att agera.

Det tredje kravet är intressant. Cicero kallade det för delectare. De påminner till viss del om att röra känslor men skiljer sig genom att det lägger krav på att talaren måste väcka välbehag genom att exempelvis roa sin publik. En talare fick aldrig, aldrig, aldrig bli tråkig. Gäspade domaren, resonerade Cicero, då var målet förlorat.

Att ha tagit reda på alla förutsättningar innan du håller ett tal är centralt i retoriken. Det har till och med fått ett eget begrepp - Intellectio.

Intellecto kan sammanfattas ungefär som att du som talare måste helt förstå vilken retorisk situation du har framför dig. Man kan därför lämpligen ställa sig ett antal frågor. Vad är målet med talet? Till vilka personer ska talet riktas? Vilken önskad effekt ska det få? Vilken art av tal ska hållas? Och vilka andra hänsyn som måste tas?

Först när man är helt på det klara med dessa grundläggande tankar är man redo att ta sig an uppgiften.

Men även en skolad retoriker kan göra fel. Jag fick för en tid sedan frågan om jag ville säga några ord i samband med en vigsel. Jag skulle få några minuter på mig. Jag visste att efter vigseln skulle de nygifta hålla öppet hus med förmodad invasion av glada gratulanter. Jag satte mig ner och funderade ut en röd tråd och hittade snart en kul bild med ensamseglare som jag tyckte skulle passa in i talet. Men vad jag helt glömde bort var att ta reda på vilka som skulle övervara vigseln och hur många åhörare som skulle vara närvarande.

Nå, nöjd med resultatet kunde jag påbörja det avslutande och viktiga memoria-arbetet, alltså själva inlärningsfasen. Den del då man gör talet till sitt eget och får det att låta som om man håller talet helt spontant.

Idag ringde den lycklige brudgummen för att höra sig för om jag glömt bort mitt löfte? Under samtalet framkom det att det att det inte alls skulle vara fullt hus utan endast de lyckliga tu, deras vuxna barn, min egen familj samt vigselförrättaren som skulle närvara. Aj, aj, aj. Helt nya förutsättningar. Talet åkte i elden.

Jag lyssnade för en tid sedan på en talare. Det var en chef som ville beskriva sin syn på sitt företag och vilka förändringar som skulle ske och vilka viktiga återgärder företaget måste göra.

- När vi tittar i kalejdoskopet, sa chefen, så ser vi ett antal åtgärder som vi måste utföra för att vi ska komma i hamn. Hon fortsatte och försökte utveckla sina tankar om det viktiga förändringsarbetet som måste till.

Jag antar att denne talare ville försöka förklara för oss åhörare att hon gjorde sitt bästa med att se in i framtiden. Vi vet alla hur svårt det är försöka gissa vår morgondag. Men med hjälp av mer eller mindre säkra data och parametrar kan vi ändå göra oss en bild av vad som ska hända. Dock ställer jag mig något tveksam till valet av just denna metafor.

Enligt Nationalencyklopedin är kalejdoskop ett slags titt-leksak. I ett rör har man satt fast två eller tre speglar som är vinklade mot varandra. Framför dem ligger till exempel färgade glasbitar och de speglas i speglarna. När man rör på kalejdoskopet ramlar bitarna runt och så blir det nya mönster. Chansen att bitarna skulle ramla på exakt samma sätt mer än en gång är otroligt liten. Och därför förekommer inte samma mönster flera gånger.

När man funderar på valet av metafor så leder det vidare till en ganska förvirrad bild över hur framtiden för företaget ska se ut. Hur man än vänder och vrider på informationen så är ändå visionen alltid lika abstrakt och verklighetsfrånvänd. Chefen förmedlar en gissning som kan vara si eller så. Eller så var det så enkelt att talaren bara ville beskriva en LSD tripp. Vad vet jag?

Det är svårt att hålla tal. Det är ännu svårare att övertyga. Det är mästerskap att framföra ett minnesvärt tal. Vi brottas alla med våra farhågor och rädslor. Men det finns hjälp och genvägar. En är att göra som Cheeta. Härma! Ta efter dem som redan gjort det. Quintilianus uppmanade sina elever att titta och ta efter de bästa talarna. Och den bäste av dem alla, Cicero, hans texter skulle man lära sig utantill. Varför? Därför att det var på det sättet man själv kunde bli ett framgångsrik talare. Sedan gällde det naturligtvis att hitta sin egen personliga stil. Men det är ett annat kapitel.

Schysta filmtal att apa efter.

Under antiken ansågs retoriken tillhöra den förnämsta av alla konstarter. Det var med hjälp av den som man vann sina mål på forum. Det var med hjälp av retoriken som man gjorde sig ett namn. Demosthenes, som ansågs som en av dåtidens främsta talare, betonade framförandet som det enskilt viktigaste verktyget för att övertyga. Retorik är framförandet, sa han.

Cicero var inne på samma linje. Han hävdade att även den bäste talaren skulle stå sig slätt om denne inte förstod sig på framförandets konst. En medelmåttig talare däremot, som behärskade denna konst, skulle komma att övertyga även den mest krävande publik.

Nu, 2000 år senare, gäller detta fortfarande. I allra högsta grad.