Wall Street
Många filmtal blir gärna patetiska och löjeväckande högstämda. Särskilt som regissörer ofta har en förkärlek att lägga på gråtande fioler i bakgrunden. Det verkar som om de inte riktig tror på talets egen kraft att nå fram eller klarar av att göra lämplig effekt. Det finns dock, tack och lov, undantag från regeln.
Ett sådant tal är hämtat ifrån filmen Wall Street från 1987, där Michael Douglas spelar en förhärdad Wall Street kapitalist som slaktar företag lika enkelt som vi andra skär upp limpor till frukosten.
I en scen befinner vi oss på ett aktieägarmöte. Styrelsen har eldad upp åhörarna mot Douglas rollfigur, Gordon Gekko och han har här den otacksamma uppgiften att vända den misstänksamma publiken till sin egen fördel.
Talet följer alla de retoriska reglerna och är ett vackert exempel på hur man kan ändra en till synes hopplös situation till sin egen fördel genom att helt enkelt tillämpa de råd man fått.
Thank you for smoking
En mycket intressant, satirisk rulle heter Thank you for smoking. Vi följer lobbyisten Nick Naylor i arbetet som talesman för en forskningssektion där man försöker reda ut om det här med rökning verkligen är skadligt. Naylor är mycket skicklig och övertygande och tar sitt arbete på största allvar.
Det som gör filmen värd att se ur ett retoriskt perspektiv är Naylors fantastiska förmåga att förflytta anklagelser till att handla om någonting annat, att göra en Status qualitatis som romarna kallade det. Naylor ifrågasätter auktoriteter, anklagelsepunkter och kommer med motbeskyllning på ett imponerande sätt. Filmen är ett måste för varje driven PR-konsult.
The great Debaters
Jag tipsar om en film om amerikansk debattävlan. The great Debaters. Filmen bygger tydligen på en verklig händelse från tidigt 1930-tal i den fortfarande vidrigt rasistiska amerikanska södern.
Skulle debattävlingar fungera under svenska förhållanden? Visst finns det redan små korn av det, men under mer organiserad form som i USA? Intressant tanke.
