Det är intressant att studera exempelvis Tv-debatter där motståndare ibland försöker håna eller avfärda varandras argument med taffliga övertramp men samtidigt förlorar publikens gunst.

För det första måste man inse att publiken inte vet mer än en själv. Bara det att de kommit dit för att lyssna talar emot detta argument. Och även om det skulle vara så att de vet ungefär lika mycket som du så vet de ju inte hur du ser eller betraktar ämnet.

Fundera kort hur många gånger det inträffat då du själv suttit i publiken och kommit på dig själv med att tänka "Ja visst, så är det ju. Det visste jag." Men samtidigt insett att du behövde bli påmind om ämnet eller att du fått höra en ny infallsvinkel i frågan. Föredragshållare för ofta, på sitt eget sätt, fram tankar och idéer och folk älskar att bli påminda om dem.

För det andra. Ingen i publiken har kommit till ett föredrag med förhoppning om att talaren ska misslyckas. Publiken vill att du ska lyckas och de är med dig. Många avundas också att du vågar ställa dig upp inför en publik och vågar tala. Återigen. Tänk efter! Har du själv någon gång gått för att lyssna till en framställning med inställningen att måtte föredragshållaren nu göra bort sig? Det finns människor som går på cirkus eller tjurfäktning med inställningen att centralfiguren ska misslyckas men inte till föredrag. Det finns bättre ställen att ödsla tiden på.

För det tredje. Rädslan att tappa bort sig. Detta är förmodligen värsta tänkbara-scenariot. Hotet som fått flest människor att avstå från möjligheten att tala inför publik. Man är rädd att bli förlöjligad och det är antagligen det värsta vi kan tänka oss och det vi fruktar mest.

OK!, Vad är det nu som är så hemskt med att glömma vad man ska säga härnäst? Tänk efter! Har du aldrig berättat en historia för några vänner och kommit av dig? Har du då inte frågat "var är/var jag?" Hjälpte de dig då inte genast att sätta dig på spåret igen? Jovisst har du det. Och den frågan kan du ställa till vilken publik som helst. Publiken är enormt hjälpsam och samtidigt får du en bekräftelse på att de följer med.

Det är heller ingen skam att ha ett manus med punkter och ordentligt stora bokstäver och ta en paus medan du tittar i det för att hitta tillbaka.

1.Tala chefens språk. Är din chef en sportnörd? Lär dig sportmetaforer och lägg in dem i samtal som handlar om jobbet. (fullträff, mitt i prick, ta sig över mållinjen, lägga ribban på rätt höjd, här krävs snabba tag, ta rygg på någon, koppla grepp om utvecklingen osv)

2. Få allting att låta som om det var chefens idé. I stället för att presentera ett förslag för chefen, säg "Tack för dina råd. Med din hjälp så har jag kommit på en lösning". Då låter det som om den geniala idén egentligen var hans/hennes.

3. Undvik överflödiga komplimanger. Det finns ingen anledning att ösa lovord över chefens nya frisyr. Använd istället komplimangerna strategiskt. Till exempel: "Det var en bra idé du presenterade häromdagen. Så här tror jag att vi kan genomföra den" Lagom smicker.

4. Ge chefen vad hon eller han vill ha. Om din chef är noggrann, och förväntar sig det samma av dig, gör som han/hon vill. Ödsla inte tid på att klaga.

5. Fråga innan du kritiserar. Det är ett sätt att visa respekt för chefens auktoritet. Innan du ger din åsikt, fråga "Är det okej om jag ger några förslag som kan höja projektet?" eller "Är du öppen för ett annat perspektiv?"

6. Matcha chefens intensitet. Om din chef är snabb och energisk, matcha det. Om han/hon är dröjande och eftertänksam, följ det. Varje gång du matchar chefens intensitet så bygger du förtroende och stärker förhållandet.

7. Respektera chefens ställning. Påminn om att du vet att han/hon är chef. Exempel: "Jag har den här idén, men jag rättar mig efter ditt beslut."

De retoriska insikterna fungerar alltså lika bra på en chef som på en publik. Det är bara det att när du talar inför en publik måste du förbereda dig än mer för att göra presentation verkningsfull.

Dock finns några intressanta undantag från denna regel och professor Birgitte Mral på Örebro universitet har samlat historien om dem i en fängslande bok med titeln Talande kvinnor.

Denna bok är intressant ut många aspekter. Bland annat visar den hur människor med ett svagt ethos kan vinna tillträde till det offentliga rummet. Att ibland så måste man ta avstamp från en överordnad myndighet för att lyckas nå ut med sitt budskap. Läs den och fascineras.

Många filmtal blir gärna patetiska och löjeväckande högstämda. Särskilt som regissörer ofta har en förkärlek att lägga på gråtande fioler i bakgrunden. Det verkar som om de inte riktig tror på talets egen kraft att nå fram eller klarar av att göra lämplig effekt. Det finns dock, tack och lov, undantag från regeln.

Ett sådant tal är hämtat ifrån filmen Wall Street från 1987, där Michael Douglas spelar en förhärdad Wall Street kapitalist som slaktar företag lika enkelt som vi andra skär upp limpor till frukosten.

I en scen befinner vi oss på ett aktieägarmöte. Styrelsen har eldad upp åhörarna mot Douglas rollfigur, Gordon Gekko och han har här den otacksamma uppgiften att vända den misstänksamma publiken till sin egen fördel.

Talet följer alla de retoriska reglerna och är ett vackert exempel på hur man kan ändra en till synes hopplös situation till sin egen fördel genom att helt enkelt tillämpa de råd man fått.

Fabeln lär oss att när två gör precis samma sak, är det trots allt inte samma sak: Dess predikan har bäst verkan vars livsföring motsvarar hans lärdom.

Nå, Hasse började sitt föredrag och lade ut texten. Men plötsligt så som han ihåg en historia som han ville dela med sig av. Han berättade om ett spännande möte på tåget som han tidigare under dagen varit med om. Berättelsen spårade fullständigt ut och med tydlig berättarglädje tog han studenterna med storm. Alla tjöt av skratt och tårarna rann ner för kinderna på alla och envar. Kurt log och insåg värdet av lektionen och tackade Hasse för hans fina insats.

En tid senare föll det sig som så att Kurt hade möjlighet att återigen få lyssna till Hasse Alfredsson men nu under ett helt annat tema. Kurt bänkade sig långt bak i lokalen och förväntade sig en trevlig stund. Hasse påbörjade sitt tal och en bit in i talet kom han plötsligt på en historia som han alldeles nyligen varit med om. Han hade under eftermiddagen mött en människa på tåget på väg till dagens föreställning och fortsatte att berättade en historia som blev fullständigt skruvad. Det var i detta läge som Kurt Johannesson kände igen hela berättelsen från lektionen med sina retorikstudenter.

Hasse Alfredsson, som den gode improvisatör han är, hade berättat exakt samma historia igen men på ett sådant sätt att den upplevdes som fångad i stunden.

Detta är ett exempel på det extemporerade talets dilemma. Att tala extemporerat innebär i korthet att du skrivit ner ditt tal, tränar in ord och formuleringar och sedan väljer att tala till din publik som om du talar improviserat. Risken finns då att du upprepar en god historia på ett sådant sätt att det upplevs som hämtat i stunden men trots allt är en gammal intränad version inför en publik eller åtminstone delar av en publik som hört det förr.

Egentligen finns det inget att invända mot metoden, om du nu inte har oturen att få samma åhörare i publiken än en gång. Risken är nämligen att denna del av publiken inte kommer att uppskatta dig som talare lika mycket utan uppfatta dig som mindre trovärdig.

Ett annat exempel på denna metod är även den hämtad ifrån universitetsvärlden. Den handlar om en lektor, också i Uppsala men nu vid Juridicum, som vid ett tillfälle kom ner för lärartrappan ut till hörsalen till de väntande studenterna. Där på sista trappsteget snubblar han och tappar ut alla sina föreläsningsanteckningar. Generad sopade han snabbt ihop sina anteckningar till en hög, lägger ifrån dem sig med en suck och håller sedan, enligt de närvarande, en fantastik föreläsning. Stor succé!

Tyvärr tar inte denna historia slut här. Naturligtvis talar eleverna med varandra och då kan en äldre elev som redan upplevt detta berätta för de nya, beundrande studenterna att så brukar Lektor Thorsén (vi kan kalla honom så) göra första gången han håller en föreläsning för en ny klass.

Varför gör man på detta viset kan man undra? För att bygga sitt ethos, för att visa på ödmjukhet och mänsklighet. När du bjuder på dina misstag vinner du dina åhörares hjärtan. Men risken finns att om du upprepar dig för någon som sett eller upplevt händelsen tidigare att denna känsla kan vändas emot dig med motsatt effekt.

Fundera nu istället på vilka talare som du anser sticka ut från mängden. Talare som du upplevt att de nästan har burit iväg dig, som försatt dig om inte i trans så åtminstone i andakt. Som fått tiden att stå stilla en stund. Tyvärr måste vi medge att det inte är ofta som det händer. Men det händer!

Just nu pågår en kandidatur i USA där demokraterna håller på att utse sin kandidat till presidentposten. Hillery Clinton och Barack Obama. Just denna Obama verkar vara av den kalibern som tar med sina åhörare på en resa. Till och med kritiker och republikaner känner att de bärs iväg under talets gång. En republikan erkände helt nyligen att trots hans kritiska hållning kände han sig plötsligt som en demokrat. - "Det var en förtrollad stämning inne i hörsalen" och det var först som han kom tillbaka till hotellet som förtrollningen bröts.

Även om detta naturligtvis är ett extremexempel så kan vi alla förbättra vår talarkonst och göra oss till intressantare kunskapsspridare.

Ett sätt att förbättra sitt grepp över åhörarna är humor. Även om vi varken kan eller ens att det är eftersträvansvärt att agera som en ståuppkomiker så kan vi alla "lossa på slipsen" och släppa lös lite. Att använda humor när man kommunicerar innebär inte nödvändigtvis att man måste vara en god historieberättare (även om det underlättar). Humor handlar också om attityder, förmågan att kunna se det komiska i vardagen, att berätta om sina egna fel och brister.

En god vän till mig och tillika duktig föredragshållare berättade att han brukar förlösa sin publik med att berätta självupplevda anekdoter. En sådan är denna:

Situationen var den att han befann sig på en mindre flygplats någonstans i Sverige och kände att han behövde gå på toaletten. Det bar iväg för snabbt besök. Efter uträttat värv gick han tillbaka till hallen och sökte hålla sig nära utropsdisken för att få komma tidigt in i planet för att få välja plats. Han ville gärna sitta långt fram i planet. När så "boarding" annonserades var min vän snabbt framme och skyndade ut som "etta" genom tunneln mot planet. Till sin överraskning upplevde han hur en medpassagerare också skyndade på för att komma före. Tävlingsinriktad som min kompis är ökade han på steglängd och frekvens. "Här skulle minsann ingen få komma före." Men trots sitt småjoggande ner mot planet upplevde han hur det hela utvecklade sig till en tävling. Mannen bakom hade helt klart lagt på ett extra kol han med. Till slut kom de fram till planet och min vän kunde göra en diskret segergest framför flygvärdinnan. Det var då som mannen bakom taktfullt knackade min vän på axeln. "Du, du har ett långt toalettpapper hängande efter dig." Och mycket riktigt. I samband med sitt toalettbesök hade han lyckats med konststycket att klämma fast en tre meter lång toapappersremsa som han hade gått omkring med inne i avgångshallen och hela vägen ut till planet.

Denna historia och andra från sitt privatlivet brukar riva ner mycket applåder från publiken.

Självdistans och humor stärker ethos, ansiktet utåt. Ingen är perfekt. Därför är det skönt när andra bjuder på sina misstag och inte tar sig själva på blodigt allvar.

När Gudrun Schyman lyckades övertala väljarna att inte avsätta henne som partiledare trots upprepade alkoholproblem, råkade hon, under partikongressen, halka på podiet och förlora fotfästet. Hon var nära att ramla omkull men fann sig i situationen genom att utbrista: "Kvinnor snubblar, men de faller inte." Publikens jubel höll aldrig på att ta slut.

Så uppmaningen blir att leta efter trevliga händelser och personliga anekdoter som du kan dela med dig av. Din publik kommer att uppskatta det och du kommer själv känna hur du stärks i ditt framträdande.

Håller du ett tal där du vill skapa dramatik eller vill poängtera allvar så är ett skickligt bruk av pauser av stor betydelse. Keith Johnstone, känd dramapedagog, hävdar dessutom att det handlar om status. Vill du signalera högre status sänker du sonika hastigheten på allt det du gör och vise versa.

Nervösa och osäkra talare har ofta svårt med pauser. Men försök arbeta på dina andrum så kommer din publik att njuta än mer av dina tal och framställningar. Vill du dessutom att dina åhörare ska komma ihåg något från din framställning så blir ett lägre tempo med väl avväga pauser av ännu större vikt.

Därför nästa gång du ska säga något viktigt inför en grupp människor. Prova att lägga in en dramatisk paus antingen precis före alternativt direkt efter din nyckelmening. Lägg sedan märke till hur de kommer att reagera. Du kommer att bli förvånad över vilken effekt det kommer att ge. Och kom ihåg att våga hålla andan innan du börjar tala igen.

Det är ju inte för inte som vi har uttrycket: "Talande tystnad." Så passa på och arbeta på dina effektiva pauser och njut av dem. För din publik gör det.

Den retoriska termen för detta är Delectare och den har två olika betydelser beroende på om termen tillämpas på argument eller om den tillämpas på det språkliga utförandet.

För det första så innebär termen att man behagar sina lyssnare och gör sig själv behaglig för dem. Här har talarens personlighet (karisma och utstrålning) en mycket stor betydelse. Ett råd kan vara att man tittar och ler mot sin publik. Försök se publiken i ögonen. Tala direkt till var och en. Försök använd dig av direkt tilltal.

Den andra innebörden handlar om det språkligt estetiska. Alltså att texten och talet blir ljuvt att lyssna till. I en del amerikanska handböcker får man rådet att både börja och avsluta med en trevlig anekdot samt se till att man har en i mitten också. Men den klassiska retoriken ställer mycket högre krav än så. Här tar man ofta sikte på stilen. Att talet är precist anpassat efter åhörarnas krav.

När vi då inleder ett tal kan vi, om vi är gäst, berömma publiken för den fina staden, för den vackra lokalen, den goda maten. Ja, kort sagt allt som värt beröm. Men kom ihåg. Berömmet måste vara äkta. Falskhet syns direkt och släcker snabbt din framgång om den bedöms tillgjord. Och gör inte som Kungen som befann sig på fel plats vid fel tillfälle: "Kära Örebroare" när han var i Arboga.

(av grekiskans rhetor), talare, vältalare.

- retorik, talarkonst, konsten att påverka med ord. Grekiska sofister uppträdde från 400-talet f.kr. som lärare i retorik. Mest betydelsefulla av dessa var Georgias. På 300-talet f.kr. bekämpade Platon retoriken till förmån för logisk  argumentation, medan t.ex. Aristoteles inordnade retoriken i vetenskapernas system som den psykologiska tillämpningen av logiken. 300-talet är de stora Athenska talarnas tid med Isokrates, Aichines och Demosthenes som mest berömda representanter. I Rom fick retoriken praktisk och politisk betydelse genom bl.a Cato d.ä., Cicero och Caesar samt författare som Seneca d.ä och Tacitus. Under medeltiden ansågs retoriken vara den högre utbildningens förnämsta element (jämför trivialskola, fria konsterna). Nutida retorik är dels teoretisk (beskriver en talares prosa), dels praktisk (upplyser om hur talare skall förbereda sig, framträda o.s.v.).

- retorisk, vältalande, högtravande, uppstyltad.

- retorisk fråga, utrop i frågeform; fråga som inte behöver något svar.

På 1600-talet började man kritisera retoriken. Med vetenskapliga tänkare som Bacon och Descartes dök kravet upp på vetenskaplig exakthet. Och senare med företrädare som Kant och Nietzsche så angrips retoriken med kraft som vara ovetenskaplig. Man menade att retoriken bara sökte upphöja sig självt. Denna negativa hållning fick fäste i svensk skolpolitik och från mitten av 1800-talet fanns det varken någon utbildning eller någon professur i retorik.

Men under de senaste 25 åren har mycket hänt. 1988 fick Sverige åter en Professur i retorik då Kurt Johannesson blev den första på 140 år att inneha den befattningen. Sedan dess har vi i Sverige fått fler professorer och mängder av företag har dykt upp för att lära ut den ädla konsten att finna det mest lämpade sättet att övertyga. Numera har de flesta lärosätten åtminstone någon kurs i retorisk framställningskonst och efterfrågan verkar öva från år till år.

- I Danmark och Sverige har vi tagit hänsyn till människors oro eller att man tycker det är praktiskt jobbigt att åka med den gamla versionen av Q400, därför har vi valt att isolera de marknaderna från Q400-lanseringen, säger Mats Jansson.

Eufemismen innebär att man byter ett uttryck mot ett annat som låter bättre, ofta uppfinner man helt nya ord, med en klang man tycker passar. Så kan man förmoda att lokalvårdare och gemensam sektor kommit till. Att genom eufemismen byta ett ord mot ett annat kan efterhand också komma att ändra själva ordets innehåll.

Du som jag har säkert upplevt mördande tråkiga OH- eller PowerPoint -presentationer där talaren använt presentationsbilderna som stolpar för sin framställning, eller där detaljer kommit invisslande från sidan. Det finns inget effektivare sätt att tappa bort sin publik än genom en felaktig användning av hjälpmedel. Det är ju inte för inte som OH-apparaten ibland kallas för talarrespirator.

Ska hjälpmedel nödvändigtvis användas ska de användas med förstånd. Du kan välja att på din duk visa:

• Diagram som sammanfattar statistik eller siffror
• Ett foto eller en teckning som visar eller förklarar ett komplicerat skeende.
• En bild som symboliserar ett abstrakt begrepp
• Några viktiga nyckelord du vill betona

Retoriken har länge och ofta varit utsatt för liknande påstående. Redan Platon lade mycket krut på att anklaga retoriken för att vara orättfärdig och inte söka sanningen. Och där hade Platon faktiskt en poäng. Vad finns det för anledning att argumentera för det redan sanna och självklara? Där finns ju inga kontraster eller dikotomier. 1+1 är ju 2 och därmed är saken utredd.

Att retoriken inte är inriktad på att söka "sanningen" utan endast "det sannolika" är faktiskt Platons främsta invändning mot den. I sin dialog Faidros från mitten av 300-talet f.kr. låter Platon Sokrates komma med ett intressant och slående exempel på vilken vikt retoriken lägger vid det sannolika istället för det sanna:

Om en svag men modig man har klått upp en stark men feg man och blir åtalad för detta, får ingen av dem säga som det verkligen var. Den fege måste således förneka att han blev klådd av endast en, modig person utan kommer att hävda att de var två eller flera, medan den andre måste förneka detta och hävda att de var ensamma med varandra och då använda argumentet "hur skulle en liten stackare som jag kunna klå upp en så stor och stark karl som honom?"

Anklagelsen som Platon kommer med här är att Retorikern endast använder argument som stödjer dess egna syften. Platons kritik mot retoriken är faktiskt insiktsfull och konstruktiv och har präglat den filosofiska inställningen ända in i våra dagar.

Att retoriken utnyttjas i moraliskt tvivelaktiga syften finns det, som sagt, påtagliga exempel på genom hela historien. Men retorikens avigsidor är en logisk konsekvens av dess funktion i en värld som inte är idealisk. Retoriken är lika ofarlig som ett gevär så länge som man väljer att inte använda det på ett felaktigt sätt. Däremot kan båda geväret och retoriken missbrukas. Men då är det ju inte dessa ting som är farliga utan den orättfärdiga människan som håller i geväret eller agiterar mot folkmassan.