Pulpet

Kurt Johannesson, professor i retorik på Uppsala universitet, berättade under en föreläsning om ett tillfälle då han hade bjudit in Hasse Alfredsson att tala om improvisation (vad annars?).

Nå, Hasse började sitt föredrag och lade ut texten. Men plötsligt så som han ihåg en historia som han ville dela med sig av. Han berättade om ett spännande möte på tåget som han tidigare under dagen varit med om. Berättelsen spårade fullständigt ut och med tydlig berättarglädje tog han studenterna med storm. Alla tjöt av skratt och tårarna rann ner för kinderna på alla och envar. Kurt log och insåg värdet av lektionen och tackade Hasse för hans fina insats.

En tid senare föll det sig som så att Kurt hade möjlighet att återigen få lyssna till Hasse Alfredsson men nu under ett helt annat tema. Kurt bänkade sig långt bak i lokalen och förväntade sig en trevlig stund. Hasse påbörjade sitt tal och en bit in i talet kom han plötsligt på en historia som han alldeles nyligen varit med om. Han hade under eftermiddagen mött en människa på tåget på väg till dagens föreställning och fortsatte att berättade en historia som blev fullständigt skruvad. Det var i detta läge som Kurt Johannesson kände igen hela berättelsen från lektionen med sina retorikstudenter.

Hasse Alfredsson, som den gode improvisatör han är, hade berättat exakt samma historia igen men på ett sådant sätt att den upplevdes som fångad i stunden.

Detta är ett exempel på det extemporerade talets dilemma. Att tala extemporerat innebär i korthet att du skrivit ner ditt tal, tränar in ord och formuleringar och sedan väljer att tala till din publik som om du talar improviserat. Risken finns då att du upprepar en god historia på ett sådant sätt att det upplevs som hämtat i stunden men trots allt är en gammal intränad version inför en publik eller åtminstone delar av en publik som hört det förr.

Egentligen finns det inget att invända mot metoden, om du nu inte har oturen att få samma åhörare i publiken än en gång. Risken är nämligen att denna del av publiken inte kommer att uppskatta dig som talare lika mycket utan uppfatta dig som mindre trovärdig.

Ett annat exempel på denna metod är även den hämtad ifrån universitetsvärlden. Den handlar om en lektor, också i Uppsala men nu vid Juridicum, som vid ett tillfälle kom ner för lärartrappan ut till hörsalen till de väntande studenterna. Där på sista trappsteget snubblar han och tappar ut alla sina föreläsningsanteckningar. Generad sopade han snabbt ihop sina anteckningar till en hög, lägger ifrån dem sig med en suck och håller sedan, enligt de närvarande, en fantastik föreläsning. Stor succé!

Tyvärr tar inte denna historia slut här. Naturligtvis talar eleverna med varandra och då kan en äldre elev som redan upplevt detta berätta för de nya, beundrande studenterna att så brukar Lektor Thorsén (vi kan kalla honom så) göra första gången han håller en föreläsning för en ny klass.

Varför gör man på detta viset kan man undra? För att bygga sitt ethos, för att visa på ödmjukhet och mänsklighet. När du bjuder på dina misstag vinner du dina åhörares hjärtan. Men risken finns att om du upprepar dig för någon som sett eller upplevt händelsen tidigare att denna känsla kan vändas emot dig med motsatt effekt.