Pulpet

Många minnesvärda tal bryter mot de grammatiska regler och blir just av den anledningen minnesvärda. Ett spännande exempel på det är John F Kennedys berömda "Ask not what your country can do for you - ask what you can do for your country". (Kommer fyra minuter in i filmen.)

En mer korrekt meningsuppbyggnad skulle vara. "Don't ask what your country can do for you" Men denna mening låter inte alls lika kraftfull som originalet utan blir mer neutral, som vilken mening som helst. Jämför "Don't ask" med "ask not".

Skälet till varför Kennedy inledde sin mening med "ask not" var naturligtvis för att finna balans och jämvikt när han inleder nästa stycke med "ask what". En typisk anafor. Snyggt eller hur?

Men minst lika viktigt för ihågkomsten är själva leveransen av citatet. Vi märker att Kennedy verkligen ger eftertryck åt vad han säger och har en tydlig paus när han uttalar "ask not". Små, små detaljer som sticker ut men som ger önskad effekt och därför blir minnesvärda.

Kennedy låg för övrigt ofta på randen av det grammatiskt tillåtna. Ett annat berömt tal höll han i Berlin den 26 juni 1963. Han sa:

"Two thousand years ago the proudest boast was civis romanus sum (Jag är en romersk medborgare). Today, in the world of freedom, the proudest boast is 'Ich bin ein Berliner'... All free men, wherever they may live, are citizens of Berlin, and, therefore, as a free man, I take pride in the words 'Ich bin ein Berliner!'"

 Vad Kennedy säger är att han är en Berlinermunk eller en syltmunk. Nu var det ingen som uppfattade honom på det sättet. Tack och lov. Vad Kennedy egentligen borde ha sagt är: "Ich bin Berliner" för att mena att jag är en person från Berlin. Men genom att återigen bryta lite mot de grammatiska reglerna åstadkom han historia. Och det är därför som JFK med stolt självklarhet stiger upp på samma PULPET som andra stora talare från vår tid.

Till en av 1900-talets största talare måste utan tvekan Martin Luther King räknas. Många är de tal som han höll och effekten av hans arbete ser vi fortfarande. MLK växte upp i den amerikanska södern under relativt gynnsamma förhållanden. Familjen King tillhörde den svarta medelklassen och var anslutna till baptistkyrkan där hans pappa var pastor. MLK hade säkerligen hört mängder av predikningar genom åren och visade själv tidigt prov på att vara en god talare. Redan i high school (gymnasiet) utmärkte han sig som talare och kom två i en stor tävling.

Under skoltiden blev MLK alltmer engagerad i sociala frågor och insåg snart att han kunde använda kyrkan som en hävert för att föra ut sitt budskap. Redan som 17 åring höll MLK sin första egna predikan i kyrkan och genom åren blev predikningarna många. Efter universitetsstudier erhöll MLK en tjänst som pastor i Baptistkyrkan i Montgomery, Alabama.

Det mest kända talat som vi brukar kalla för "I have a dream" hölls den 28 augusti 1963 inför en hänförd publik på runt 250 000 människor i Washington och många miljoner TV-tittare. Talet är fullt av religiösa symboler och anspelningar som fungerade väl i tiden och inför den publiken. Det märks tydligt att det är en pastor som talar och MLK bygger långsamt upp talet mot ett crescendo där han i slutet fyrar av sin dröm och överför, så att säga, den till sina åskådare. Hans upprepningar, hans tydliga bildspråk och hans historiska anspelningar är mästerliga och värda både analys och efterapning.