Pulpet

Det finns två riktigt intressant begrepp i den klassiska retoriken som fortfarande är av värde att studera och hålla sig till. Ett av dessa begrepp är Aptum som syftar på det som är lämpligt för publiken. Det är ett socialt krav. Det är lyssnarna som avgör vad som är lämpligt att sägas. Det andra begreppet är Decorum. Det betyder att man som talare måste visa sinne för det som är passande. Man kan inte såra eller genera sin publik genom ett olämpligt uppträdande. Man kan alltså i vissa sammanhang inte använda sig av grova skämt medan det i andra sammanhang fungerar utmärkt. Det är din publik som avgör det. Fundera bara hur det kan låta i ett grabbgäng eller för all del i ett tjejgäng vilka genusskämt som kan fungera i gruppen men andra inte.

Det är intressant att studera exempelvis Tv-debatter där motståndare ibland försöker håna eller avfärda varandras argument med taffliga övertramp men samtidigt förlorar publikens gunst.

"Efter 35 års oavbruten framgång kan jag kosta på mig vara ödmjuk"

För att vinna sin publiks gillande kan det vara viktigt att initialt framställa sig själv med en klädsam ödmjukhet. Konkret innebär det att man kan starta sitt framförande försiktigt och till och med stakande. Många talare provar till och med att lägga in små misstag för att skapa denna effekt hos sin publik.

Att måla upp skrämmande framtidsscenario inför en talarsituation är en vanlig strategi för att inte öppna munnen inför publik. Vanligen inbillar man sig att publiken antingen vet mer än man själv, att de är fientligt inställd eller att jag kommer att tappa bort vad man ska säga. Hur ska man betrakta dessa hjärnspöken?

För det första måste man inse att publiken inte vet mer än en själv. Bara det att de kommit dit för att lyssna talar emot detta argument. Och även om det skulle vara så att de vet ungefär lika mycket som du så vet de ju inte hur du ser eller betraktar ämnet.

Fundera kort hur många gånger det inträffat då du själv suttit i publiken och kommit på dig själv med att tänka "Ja visst, så är det ju. Det visste jag." Men samtidigt insett att du behövde bli påmind om ämnet eller att du fått höra en ny infallsvinkel i frågan. Föredragshållare för ofta, på sitt eget sätt, fram tankar och idéer och folk älskar att bli påminda om dem.

För det andra. Ingen i publiken har kommit till ett föredrag med förhoppning om att talaren ska misslyckas. Publiken vill att du ska lyckas och de är med dig. Många avundas också att du vågar ställa dig upp inför en publik och vågar tala. Återigen. Tänk efter! Har du själv någon gång gått för att lyssna till en framställning med inställningen att måtte föredragshållaren nu göra bort sig? Det finns människor som går på cirkus eller tjurfäktning med inställningen att centralfiguren ska misslyckas men inte till föredrag. Det finns bättre ställen att ödsla tiden på.

För det tredje. Rädslan att tappa bort sig. Detta är förmodligen värsta tänkbara-scenariot. Hotet som fått flest människor att avstå från möjligheten att tala inför publik. Man är rädd att bli förlöjligad och det är antagligen det värsta vi kan tänka oss och det vi fruktar mest.

OK!, Vad är det nu som är så hemskt med att glömma vad man ska säga härnäst? Tänk efter! Har du aldrig berättat en historia för några vänner och kommit av dig? Har du då inte frågat "var är/var jag?" Hjälpte de dig då inte genast att sätta dig på spåret igen? Jovisst har du det. Och den frågan kan du ställa till vilken publik som helst. Publiken är enormt hjälpsam och samtidigt får du en bekräftelse på att de följer med.

Det är heller ingen skam att ha ett manus med punkter och ordentligt stora bokstäver och ta en paus medan du tittar i det för att hitta tillbaka.