Behövs retorik?
När en av den norska självständighetsrörelsen förgrundsgestalter Henrik Wergeland höll sitt historiska tal 17 maj, 1833 inför er stor entusiastisk publik hade hans förberedelse inte varit den bästa. Kvällen före hade nämligen Wergeland och hans vänner tillbringat på en krog tillsammans med en grupp motståndare till unionsupplösningen. Där hade spriten flödat och diskussionens vågor stigit högt. Det hela slutade i slagsmål och Wergelands kläder hade slitits sönder. Först vid fyratiden lyckades Wergeland komma i säng och somnade i en väns soffa. Morgonen efter blev Wergeland tvungen att låna ihop kläder. Det blev en folkdräkt. Med en frukost bestående av cognac skred så Wergeland till handling.
Talet som Wergeland höll var så förvirrat och är så svårt att få grepp om att det knappt låter sig göras. Men det var ett starkt patriotiskt tal. Det hyllade frihet, likhet och broderskap inom nationens ramar. Bilder skulle manas fram om nationens stolta förflutna. Men inte ens när man har möjlighet att läsa det om och om igen i sin egen takt är det möjligt att följa tankens gång. Trots detta förvirrade budskap utstrålade Wergeland så mycket entusiasm att publiken tjöt av glädje. Efter att Wergeland hade lämnat podiet fortsatte hyllningarna resten av dagen runt om i staden och han fick finna sig i att bli hissad gång på gång. Resten är så att säga historia.
Du kan med andra ord komma långt enbart på entusiasm. Om publiken finner skäl att uppfatta dig som trovärdig, sann och helt brinnande för ditt ämne så kanske, kanske ditt ickestrukturerade tal ändå vinner dina åhörares hjärtan.
